Z-Ro - Cocaine Mixtape High Fade Selection
Ett nytt mixtape med Z-Ro slog ner som en dagsedel i Söndags utan någon som helst förklaring. Plötsligt och överraskande särskilt som Z-Ro den senaste tiden befunnit sig i en tryckt situation med sitt bolag Rap-A-Lot. Han är tydligen missnöjd med att de hela tiden skjuter upp hans releasedatum och har beklagat sig i olika sammanhang över att de inte betalar honom som de ska. Rap-A-Lot å sin sida har inte svarat något officiellt men i somras dök det upp rykten om att det var bossen J Prince som låg bakom en omtalad misshandel Z-Ro utsattes för utanför en restaurang i Houston. De skulle ha släppt hans nya skiva Heroin i somras, nu pratas det om allt från oktober, november till inte alls överhuvudtaget.
Mycket snack som vanligt och inget överraskande när det gäller varken Rap-A-Lot, som är kända för att strula till det för sina artister, eller Z-Ro som är känd för att strula till det i största allmänhet. Det här mixtapet är i vilket fall ett mysterium då det inte är officiellt släppt av Rap-A-Lot och inte heller verkar vara auktoriserat av Z-Ro. Istället står en mystisk Dj Drama Queen som upphovsman. Denne vagt feminina karaktär har dessutom försett majoriteten av låtarna med flåsiga ljudtaggar i dålig kvalité vilket gör det hela än mer förbryllande. Man får en känsla av att det här är musik som hamnat i helt fel händer. I värsta fall så är det låtar som skulle ha varit med på Heroin vilket då skulle kunna äventyra det projektet.
Cocaine innehåller ett tjockt och svårforcerat material spritt över två skivor till hälften bestående av nya, bitvis fantastiska låtar, som blandats upp med en brokig blandning av gamla ompaketerade bitar från andra skivor, screwade klassiker och intervjuinspelningar. Efter ett par dagars bearbetning har jag lyckats hacka ner det hela till endast en skiva, utan det mest aparta, spretande och återanvända materialet. Vad som är kvar är en ny skiva som är bland det bästa jag hört av Z-Ro på länge. Tunga och rökiga låtar med hyllningar till Z-Ro´s musikaliska familjer; Screwed Up Click och Street Military, där han låter sitt nya alias Rother Vandross flöda över i ohämmade harmonier. Jag har hört att vissa föredrog den unga snabbspottande Z-Ro men själv anser jag att han på ett helt förbluffande, och för rappare unikt, sätt bara blir bättre för varje år som går. Han mognar som en rökig tunna sprit och vad som växer fram är alla de kvalitéer som odlades i Dj Screws kollektiv på 90-talet; en rå, spontan och opolerad, känslosamt soulig gospelfunk. Det finns få rappare som personifierar det SUC stod för bättre. Z-Ro lyckas nästan alltid lägga ner så mycket av sig själv i sin musik att det överskuggar allt annat i ljudbilden. Att lyssna konstant under ett par dagar är som att ha Z-Ro själv trampandes runt i lägenheten, sittandes i soffan eller missnöjt ätandes ur förpackningarna i köket.
Plus för det feta omslaget och den fantastiska gästlistan med SUC-medlemmar. Det enda som saknas är Lilla Keke.
Orginaltapet finns här
